Allra helst minns jag framtiden

Bild från Bildbyrån

Allra helst minns jag framtiden

Hur kommer intresset för Allsvenskan påverkas när vi hela tiden tänker på nästa år?

1.Malmö MÄSTARE

2. DIF (7 i fjol)

3. AIK (2 i fjol)

4. Häcken (10 i fjol)

5. Sirius NYKOMLING

6. Norrköping (3 i fjol)

7. Östersund (8 i fjol)

8. Elfsborg (5 i fjol)

9. Göteborg (4 i fjol)

10. Hammarby (11 i fjol)

11. Örebro (9 i fjol)

12. Kalmar (6 i fjol)

13. Sundsvall (13 i fjol)

14. J-Södra (12 i fjol)

15. Halmstad NYKOMLING

16. AFC NYKOMLING

Sju allsvenska lag ligger på en sämre placering än slutplaceringen i fjol. Det är en jämförelse som haltar eftersom vi har nio omgångar kvar att spela och det är väldigt jämnt i tabellen. Det skiljer ju trots allt endast sju poäng mellan tvåan och nian.

Men trots det jämna tabelläget pratar nästan alla om ”nästa år, då jävlar”. Ni vet den där klassiska AIK-parollen som nästan blivit ett skämt bland supportrar. Det är nog bara Malmö, Djurgården, Sirius och bottelagen som lever i nuet. Resten pratar om nästa år, då kan det bli bra. Den spelare kan bli bra nästa år. Med lite bättre ekonomi kan det bli bra. Om vi får in honom som tränare kan det bli bra. Och så har det låtit sedan början av sommaren. Vilket jävla underkännande det är ändå. Och så ointressant.

Ett förståerligt tankesätt med Malmös suveränitet, men mycket talar ju för att de kommer dominera nästa år också. Och vad hände med att andas Allsvenskan här och nu och inte april 2018? Ja, det är ju inte konstigt att man vill se förbättringar, men det är också lite oroväckande att många som följer sitt lag i vått och torrt redan efter halva säsongen börjar ge upp och blicka mot nästa år. Vill det sig riktigt illa med Malmös dominans kan effekten bli att intresset sjunker. Å andra sidan blommar stockholmslagen (ja, kanske inte AIK just nu då) med god ekonomi och starka trupper, vilket kommer märkas i intresset. Men i övrigt då?

Allra helst minns jag framtiden, som Salvador Dalí sade. Det verkar vara mantrat för Allsvenskan 2017.