Under de senaste åren har en trend inom handbollen skapats, nationer nyttjar det regelverk IHF har satt upp för byte av landslag och nationalitet när det gäller spelare. Vi har fått se flertalet spelare byta och även i många fall bli ‘’köpta’’ till andra landslag. En trend som IHF måste sätta stopp för.
Det var inför VM i Qatar 2015 då dessa värvningar blev som allra mest uppmärksammade, visst försiggick det även tidigare, men inte alls till den grad. Qatars landslag har aldrig varit någon vidare framgångsrik nation inom handboll, så när det beslutades att VM skulle spelas i landet så väcktes något hos beslutsfattarna, de ville nu vara med och konkurrera om medaljerna på hemmaplan. Utan några vidare bra inhemska spelare så tog landet till en annan strategi, då de istället för utbildning och talangutveckling helt enkelt värvade spelare från andra nationer.
Regelverket för att byta landslag inom handboll ser inte alls ut som det gör inom exempelvis fotboll. Där får en spelare byta landslag så länge den inte har spelat någon tävlingslandskamp på seniornivå. Om spelaren har gjort U21-landskamper är det alltså fritt fram att byta landslag så länge man inte är över 21 år gammal. Fortsatt får man dock enbart byta till en nation vilken man har ett medborgarskap i.
Reglerna inom handbollen är helt olika. Spelarna har fritt fram att byta nationalitet och landslag om de pausar från sitt nuvarande landslag i tre år. En spelare som då har spelat i ett landslag i en stor del av sin karriär kan då alltså välja att ta en paus från landslaget i tre år och sedan göra en övergång som fungerar ungefär som en helt vanlig klubbövergång.
Qatar som då är pionjären inom det här, satte det hela i system inför mästerskapet på hemmaplan. Spelare värvades in från länder som Montenegro, Egypten, Frankrike, Kuba och Spanien och ungefär hälften av truppen bestod av inhemska spelare. Varför skulle då spelare som Danijel Saric, en världsmålvakt välja att gå till ett landslag som Qatar?
Under VM presenterades uppgifter om summor där spelare i laget tjänade omkring 250-300 tusen kronor i månaden. Under mästerskapet hade laget även ett bonussystem där truppen vid VM-guld hade fått dela på närmare 40 miljoner kronor. Bonusbelopp som är större än de inom fotbollen.
Qatar lyckades till slut ta ett silver och det hela blev i slutändan en stor framgång och en satsning som verkligen gav resultat. Spelarna tjänade sig en rejäl hacka och fick samtidigt spela om medaljerna i ett stort mästerskap. Men frågan är om det hela var värt det för dessa spelarna som istället hade kunnat representera sitt hemland och även spela riktig klubblagshandboll.
Dealen när man gör en övergång till Qatar är att man även måste ge upp klubblagshandbollen för att spela i ett av de få klubblag som finns i Qatar. Riktigt seriespel existerar inte i landet utan det är främst små turneringar som kanske tar upp till 1-2 månader av den ordinarie handbollssäsongen. Spelarna ger alltså inte bara upp spel med sitt ordinarie landslag utan även med klubblaget och matcher mot de bästa lagen i Europa. Spelare som är i slutet på sin karriär och vill avsluta med att tjäna en rejäl slant innan det är dags för att lägga skorna på hyllan har jag förståelse för. Det är de spelare som är relativt unga och är i början på sin karriär som jag inte har förståelse för. Det är även dessa spelare som IFH behöver skydda genom att sätta upp ett nytt regelverk.
Inom handbollen är det inga fantasisummor du tjänar som spelare, om du då inte heter Mikkel Hansen eller Nikola Karabatic, och i de allra flesta fallen så behöver spelaren påbörja en civil karriär direkt efter avslutat handbollsspel. Lockelsen av stora summor från Qatar och mellanöstern blir därför självklart väldigt stor och många spelare kan inte tacka nej, då pengarna lockar ännu mer än en bra och framgångsrik karriär.
Här behöver IFH förbättra sina regler och kolla mer på fotbollen och hur det ser ut där. Visst, försiggår detta fenomen även till viss del inom fotbollen då spelare övertalas för att spela för en viss nation. Men inte alls i samma utsträckning då reglerna begränsar spelarna att endast spela för ett land där man har medborgarskap och att spelaren behöver göra flytten innan seniornivå. Landslagshandboll finns inte till för att den nation med bäst ekonomiska resurser ska kunna ha en fördel när det kommer till spelarmaterial. Man ska inte representera sitt land eller ett landslag för egen ekonomisk vinning utan det bör göras med en stolthet över att representera sitt land. En stolthet som detta regelverk och hela denna karusell har börjat eliminera och som i framtiden kanske kommer förvandla mästerskapshandboll till något helt annat.
