Ny chans för 2010–talets bästa lag

Bild från Bildbyrån

Ny chans för 2010–talets bästa lag

Med tre Stanley Cup-titlar på 2010-talet är Chicago Blackhawks decenniets mest framgångsrika lag i NHL. Men de senaste säsongerna har mest bjudit på bakslag. Det här är historien om hur Chicago Blackhawks blev 2010-talets bästa lag och hur man nu fått chansen att återupprätta sin heder i årets slutspel.

Var det mål eller inte. Chicago Blackhawks Patrick Kane hade redan höjt upp armarna i en jublande gest men ännu hade det inte kommit något besked från domarna. Det hade gått fyra minuter av förlängningen i den sjätte Stanley Cup-finalen 2010 mellan Chicago Blackhawks och Philadelphia Flyers. Patrick Kane hade plockat upp pucken längs med sargen i Philadelphias zon och försökt att ta sig förbi Philadelphias back Kimmo Timonen men inte riktigt lyckats ta sig loss. Chicagoforwarden hade trots allt lyckats avlossa ett skott mot Flyers målvakt Mike Leighton. Men det var oklart om pucken gått in.

-Jag tror inte att någon förutom jag visste att den gått in, förklarade Kane efteråt enligt boken Stanley Cup the complete history.

Repriserna bekräftade snart vad Kane redan visste. Pucken hade gått in i mål och Chicago Blackhawks hade slagit Philadelphias Flyers i fyra matcher mot två och var Stanley Cup-mästare för första gången sedan 1961.

Att Blackhawks hade tagit sin första titel på 49 år var stort nog. Men det var bara början. Med Kanes avgörande mål hade det lag som skulle bli det mest framgångsrika under hela decenniet presenterat sig för världen genom att återigen vinna en Stanley Cup-titel. Basketlaget Bulls med fixstjärnan Michael Jordan i spetsen hade dominerat i NBA under 90-talet och 1985 hade Chicago Bears vunnit Super Bowl. Men för alla hockeyfans i staden var det här alltså den första triumfen på mycket länge. Det skulle bli ytterligare två Stanley Cup-segrar under 10-talet, vilket innebär att nu när vi summerar årtiondet så är Blackhawks det mest framgångsrika laget under decenniet. Och det skulle gå snabbt för laget att vänja sig vid att vinna.

-När du vinner en gång så är det svårt att vänta på nästa gång. Det är den skönaste känslan i världen, sa lagets coach Joel Quenneville till sportsajten Sportsnet efter Chicagos tredje Stanley Cup-titel på sex säsonger 2015.



40 C0 A9 D7 D0 BC 4 AAE AF6 B 586409181559

Blackhawks lagkapten Jonathan Toews höjer Stanley Cup-bucklan

Upprättade en dynasti

Med sin tredje seger 2014-15 hade laget som under årtionden fått dras med förlorarstämpeln upprättat en dynasti som inte skådats sedan New York Islanders och Edmonton Oilers glansdagar på 1980-talet. En dynasti som började med det där övertidsmålet mot Philadelphia Flyers 2010. Och att det var just Patrik Kane som gjorde det avgörande målet var ingen slump. Men kanske ett omen om vad som komma skulle. För precis som Blackhawks skulle bli det framgångsrikaste laget på 10-talet så skulle Patrick Kane överträffa såväl Sidney Crosby som Alexander Ovechkin, genom att bli decenniets poängkung.

Men hur gick det egentligen till då Chicago Blackhawks gick från att vara ett lag som inte vunnit Stanley Cup sedan 1961 till att bli trefaldiga Stanley Cup-mästare under 2010-talet? För att förklara hur laget som inte vunnit Stanley Cup på nästan 50 år åter hade blivit en vinnare måste vi gå tillbaka ytterligare några år i tiden.

Det hade inte funnits mycket att glädja sig åt för Blackhawks fans i slutet på 1900-talet och början på 2000-talet. Laget hade missat slutspel åtta av nio gånger mellan säsongerna 1997-98 och 2006-07. Men de dåliga placeringarna hade också lett till att lagets chanser att få de mest åtråvärda spelarna i det årliga draftlotteriet hade ökat.

2006 hade Blackhawks valt den framtida lagkaptenen och storstjärnan Jonathan Toews som nummer tre i draften och året efter Patrick Kane som nummer ett. Men en förändring som var kanske lika viktig som värvningen av spelarna skedde i oktober 2007 då W. Rockwell ”Rocky” Wirtz, blev utnämnd till ordförande i klubben. Wirtz efterträdde därmed sin nyligen avliden far William W. ”Bill” Wirtz, som hade drivit klubben i 41 år. Det betydde att ägarskapet nu hade gått i arv till en tredje generation. Det var Rocky Wirtz farfar som hade köpt laget 1954.


2002 FF60 41 EB 4 BAE 8 A0 F D71 A4 BA49501

Patrick Kane firar ett av sina många mål.

Var ett lag på dekis

När Wirtz tog över styret över Blackhawks 2007 var det alltså ett lag på dekis. Lagets sportsliga framgångar hade varit minst sagt magra och intresset för hockey i USA:s tredje största stad var långt ifrån på topp. Blackhawks hade det näst sämsta publiksnittet i hela ligan och antalet säsongsbiljetter låg på blygsamma 3400. Mycket av skulden för detta låg menar många hos Rocky Wirtz pappa Bill, som tidigare ägde klubben. Bill Wirtz anklagades för att vara en snåljåp som inte lade de pengar som behövdes för att driva en framgångsrik NHL-klubb. Till exempel kritiserades han för att inte betala tillräckligt höga löner och för att han inte tillät att hemmamatcherna sändes på tv lokalt.

När sonen tog över rodret insåg han att något måste göras åt en organisation som tills alldeles nyligen inte haft vare sig en HR-chef eller ens någon receptionist. Och under de närmsta åren skedde det som den amerikanska affärstidningen Forbes kom att kalla för ”Den största helomvändningen för ett sportföretag någonsin”. Den gamla affärsmodellen måste moderniseras. Ett av de första besluten som den nye ordföranden tog var att anställa sportsmarknadsföringsgurun och den tidigare Chicago Cubs presidenten John McDonough som ny klubbpresident. Och McDonough började genast göra förändringar. Han skrotade lagets annonsbyrå och gjorde om det gamla biljettsystemet, som hade inneburit att alla biljetter kostade lika mycket var i arenan man än befann sig. Men det var inte bara det affärsmässiga som behövde förändras. Och ledningen började snart också agera på det sportsliga planet. Laget skulle börja vinna igen.

88 EF4 A1 A B3 FF 4155 97 DA F1 E17 D2 A39 DE

Joel Quenneville ledde Blackhawks till tre Stanley Cup-titlar

Viktigt coachbyte

2007 hade den fornes toppspelaren Denis Savard, efter nio år som assisterande coach, fått ta över tränarsysslan i Chicago. Och första säsongen hade gått över förväntan. Unga nykomlingar som Patrick Kane och Jonathan Toews hade imponerat och de hade tillsammans med andra nya kommande stjärnor som Duncan Keith, Brent Seabrook och Patrick Sharp sett till att laget hade börjat vinna igen. Visserligen missade Blackhawks slutspelet med ynka tre poäng men man hade en säsong bakom sig med 40 vinster och 34 förluster. En klar förbättring jämfört med säsongen innan då man vunnit 31 och förlorat 42 matcher. Publiken hade också åter börjat ta sig till United Center för att se lagets matcher på plats. Med ett publiksnitt på 16 814 per match hade man på bara en säsong gått från 29:e plats till 16:e plats i NHL:s publikliga. En publikökning med 32 procent jämfört med säsongen innan.

Men den nya säsongen hade inte börjat bra. När Blackhawks förlorade straffläggningen mot Nashville Predators i hemmapremiären den 13 oktober 2008 var det Chicagos första poäng på de tre inledande matcherna. Förlust i premiären mot New York Rangers hade följts upp av ytterligare en förlust mot Washington Capitals. Men Denis Savard som upplevt den tuffa inledningen från båset var inte alltför orolig. Han kände att laget var på rätt väg, trots de inledande förlusterna. Laget hade förlorat men ändå spelat helt ok. Savard kände ingen anledning till panik. Segrarna skulle komma. Men det skulle bli utan Savard visade det sig. Tre dagar efter förlusten på straffar mot Nashville skickade Blackhawks ut en pressrelease med budskapet att Savard sparkats. En ny coach skulle ta över.

I maj 2008 hade Joel Quenneville lämnat jobbet som coach i Colorado Avalanche efter tre år. Blackhawks scoutingchef Marc Bergevin kände Quenneville från sin tid som spelare i St. Louis Blues då han coachats av just Quenneville. Nu såg han sin chans att knyta sin förre coach till Chicagos organisation. Quenneville som befann sig mellan jobb gick med på att hjälpa Chicago som scout, med förbehållet att han inte skulle behöva resa. Men Quenneville skulle snart få betydligt viktigare uppgifter i organisationen.

Den 14 oktober, dagen efter Blackhawks förlust på straffar mot Nashville hölls ett möte i Chicagos ledning i United Center. På mötet bestämdes det att man skulle erbjuda jobbet som ny huvudcoach till Quenneville. Den dåvarande tränaren Denis Savard var en legend i Blackhawks, så det var inget lätt beslut. Särskilt inte så tidigt in på säsongen. Men en majoritet i Blackhawks ledning ville ha en förändring och man såg ett gyllene tillfälle att knyta till sig en coach som vunnit över 400 NHL-matcher som huvudcoach för St. Louis Blues och Colorado Avalanche. En seger mot Phoenix Coyotes med 4-1 dagen efter mötet kunde inte rädda Savard. Beslutet var redan taget. Utnämningen av Quenneville var precis vad laget behövde vid den här tidpunkten enligt Blackhawks general manager Dale Tallon.

-Joel ger oss massor av erfarenhet och en meritlista fylld av vinster, något som kommer att ha såväl en omedelbar som en bestående påverkan, sa Tallon.

Det skulle visa sig vara ett lyckokast. Med Quenneville på plats var den sista pusselbiten lagd i det som skulle bli decenniets bästa lag i NHL. Man hade organisationen, spelarna och nu också coachen som skulle se till att Blackhawks åter blev ett lag att räkna med.

438 E9949 9 FA9 4 B55 8 E42 BF3 CB4 F5 D68 F

Sportsliga och affärsmässiga framgångar

Och om de blev. Mindre än två år efter att Quenville tillsattes som coach kom den första Stanley Cup-vinsten med Patrick Kanes klassiska avgörande på övertid i Stanley Cup-finalen 2010 mot Philadelphia Flyers. Säsongen 2012-13 var det dags igen och 2015 tog Blackhawks sin tredje titel under 2010-talet.

Och det var inte bara en förändring på det sportsliga planet. Affärstidningen Forbes hade redan 2009 kallat det som hänt med Chicago Blackhawks sedan Rocky Wirtz tog över för ”Den största helomvändningen för ett sportföretag någonsin”. Den kanske allra tydligaste förändringen i det avseendet var publiksiffrorna. På bara ett fåtal år hade Blackhawks gått från att ha en av de sämsta publiksiffrorna i NHL till att hamna i toppen av publikligan. En position man behållit sedan dess.

Men när Blackhawks nu drygt 10 år efter att klubben tog sin första av tre Stanley Cup-segrar under 2010-talet, ställs mot Edmonton Oilers i den första slutspelsrundan är det ett lag på väg utför. Visserligen har man kvar de bästa spelarna från succéåren som Patrick Kane, Jonathan Toews och Duncan Keith. Både Kane och Toews har fortsatt att leverera men bakom storstjärnorna har det sett sämre ut och resultaten har uteblivit. Efter den senaste Stanley Cup-vinsten 2015 åkte laget ut i den första omgången i Stanley Cup-slutspelet två år i rad för att sedan missa slutspelet helt den följande säsongen. De uteblivna framgångarna ledde till slut till att mästarcoachen Joel Quenneville fick sparken i november 2018. Han ersattes av blott 33-årige före detta Moratränaren Jeremy Colliton. Colliton lyckades inte heller ta Blackhawks till slutspel under sin första säsong och det mesta tydde på att så även skulle bli fallet den här säsongen, innan coronaviruset helt ändrade förutsättningarna för NHL-säsongen.

Ny chans mot Edmonton

På grund av det ändrade slutspelsformatet, där 16 lag gör upp om de åtta kvarvarande platserna i Stanley Cup-slutspelet i matchserier i bäst av fem, har nu Blackhawks fortfarande chansen att vinna Stanley Cup i år. De flesta bedömare skulle dock säga att den chansen är ganska liten. När NHL-säsongen pausades i mars hade Blackhawks sex poäng upp till en slutspelsplats, med fyra lag att passera och endast 12 matcher kvar att spela. Efter Montreal Canadiens är Blackhawks det sämsta laget av de 24 lag som är kvar, sett till resultat under den ordinarie säsong. Lägg där till att man möter ett Edmonton Oilers lett av de två poängkungarna under årets säsong Leon Draisaitl och Connor McDavid.

Dessutom har Chicagos målvakt Corey Crawford varit tveksam till spel efter att ha testats positiv för covid-19, vilket gjort att han missat nästa hela träningslägret inför uppstarten. Men kanske kan de tvivlen vara skingrade efter att Crawford spelat halva matchen och hållit nollan i lagets seger med 4-0 mot de regerande mästarna St. Louis i den enda träningsmatchen innan säsongen drar igång igen. Det verkar alltså som att Crawford är fit for fight inför matcherna mot Edmonton.

Men förutom Crawfords återkomst och en imponerande seger mot de regerande Stanley Cup-mästarna i träningsmatchen är det egentligen bara en sak som talar för Chicago i det kommande slutspelet, och det stavas erfarenhet. För medan merparten av Oilers spelare inte ens var födda då Edmonton senast vann Stanley Cup 1990 har spelare som Kane, Toews och Keith spelat avgörande roller i lagets totalt tre Stanley Cup-vinster de senaste tio åren. Är det några som vet hur det är att ta sig igenom ett långt slutspel hela vägen och vinna är det dem. Frågan är hur långt det räcker.

CC59 DD49 D706 49 F7 985 F 351 A57 C7 F70 B

Källor:

Stanley Cup the complete history, Eric Sweig (bok)

The Athletic, Sportsnet, Forbes